Alla förändringar gör ont, och språkförändringar är inget undantag. Det gör ont att inte längre vara den som är progressiv och som omfamnar språkets alla nymodigheter. Betydligt skönare är det då att vara klok som en språkkonsult.

Ylva Byrman skriver klokt om när den egocentriska språkriktighetskurvan inträffar på SVD:s språkblogg. När var språket som allra bäst, innan det började förfalla? Var det när världen flödade av mjölk och honung i småskolan? Det är smart och rolig läsning för alla oss dagligen brottas med folk som för länge sedan passerade sin språkriktighetstopp.

”Det var bättre förr, men inte hur förr som helst”

skriver Ylva Byrman. Det är ett citat som jag lär låna många gånger.

Själv har jag dock alltid tänkt att det förr som är allra bäst för många inträffar på studentdagen. När den likriktade, obligatoriska delen av livet är slut, då toppar den egocentriska språkriktighetskurvan.

”Fy fan vad vi är bra! Den ljusnande framtid är vår!”

Där någonstans övergår glädjen över att erövra nya språkbruk till förfasande över språkets förflackande. Om man inte blir språkkonsult, jurist, journalist eller någon annan form av språkarbetare förstås.

Juristens språkriktighetstopp

Unga jurister toppar sin kurva i slutet av juristlinjen, när de tillägnat sig sköna fraser som

”Rätten finner det ostridigt att NN med uppsåt infört den beslagtagna mängden narkotiska preparat i landet. Rätten lämnar således NN:s tilläggsyrkande utan beaktande. Åtalet ogillas. ”

Språkkonsultens språkriktighetstopp

Vi språkkonsulter toppar vår kurva under en föreläsning med Olle J, när vi kväst vår inre språkpolis och lärt oss att svänga oss med självsäkra uttalanden av typen

”Du vet väl att det grammatiskt korrekt att säga ’han är längre än mig’. Du lider bara av inlärd irritation om du tror att det är fel. Dessutom är särskrivningar bara ett problem för språkpoliser, eftersom det sällan innebär verkliga problem för begripligheten.”

Se där, ett effektivt sätt att döda konversationer med språkintresserade släktingar.

Journalistens språkriktighetstopp

Journalister toppar när de lär sig att inleda alla texter med orden ”Det var…” eller ”Det är…”, efter en rubrik som avslöjar hela plotten. Viktigast först, stryk från slutet. Inte underligt att så många journalister trängtar efter att få hålla på mördaren ända till slutscenen i en rafflande deckare. Journalistkåren gömmer visst också en och annan brutal språkpolis.

Byråkratens språkriktighetstopp

Ett alternativ till författarspåret kan dock vara att ta en anställning på ett statligt verk. Den som har turen att hamna på en avdelning som inte klarspråksgranskats kan ännu en tid få skriva enligt deckarmodellen med beslutet dolt i en bisats på sista sidan. Där kan man sitta och leka Agata Christie tills någon på informationsavdelningen får för sig att anlita en språkkonsult.

Det blir bättre och bättre dag för dag!

Ty vi språkkonsulter är övertygade om att vi förenar det bästa från alla världar. Vi är inga språkpoliser, utan ödmjuka inför all form av språklig förändring. Till och med de särskrivningar som upprör en klok man som Fredrik Strage. På grammatikdagen twittrar vi gärna lugnande uttalanden som:

Vi älskar dessutom att skriva det viktigaste först, så till den milda grad att vi inte ens drömmer om att skriva något annat än facklitteratur om begriplighet. Alla meningar ska börja med ordet “Du”, och alla texter ska handla om läsaren. Mottagaranpassning är så viktigt för oss att vi nästan inte syns.

Som grädde på språkkonsultens egocentriska mos har vi dessutom fått en alldeles egen lagparagraf att hänvisa till. Nu kan inte ens juristerna bräcka oss längre.

Språklagen § 11: Språket i offentlig verksamhet ska vara vårdat, enkelt och begripligt.

Det är så skönt att vara perfekt. Nästan så att det skaver lite.

Hanna Hellquist började retweeta svar som hon fick på det här twitterinlägget:

Minns vad en chef sa till mig en gång ang feminism. “Ni kräver så mycket, men nu måste ju visa att ni är värda det också”.

— Hanna Hellquist (@hhellquist) January 30, 2012

Efter att ha läst ett tag kom jag på varför jag aldrig blev ingenjör.

En gång under det här millenniet var jag ihop med en ingenjör. En sak vi hade gemensamt var att vi båda som fjortonåringar hade prenumererat på PC Hemma. Samt haft en dator hemma som vi lekt mycket med. Knåpat ihop hemsidor som vi la på Geocities. Och lånat böcker om programmering i Basic på biblioteket och gjort våra egna läxförhörsprogram. Eller om det sista bara var jag. Hur som helst. Ingenjören valde tekniskt program på gymnasiet och blev alltså ingenjör sedan.  Jag blev språktant.

Så här gick det till när jag inte valde tekniskt program på gymnasiet och inte heller blev ingenjör:

I sjuan började min klass läsa teknik. Höstterminen 1995 ägnade vi åt att metallslöjda fram några jävla julbockar i plåt som också kunde användas som ljusstakar. Det blev ganska uppenbart att de med y-kromosomer fick VG och MVG på sina sneda och vinda bockjävlar, så även de med två x-kromosomer som begåvats med långt hår. Resten inte. Uppenbart för alla inblandade. Men vi var tretton år, läraren var fyrtio år. Vi sa inget. Vad skulle vi sagt?

I åttan, när vi hade övat på teknikhandstilen en halv termin, den man skulle använda på sina ritningar (alltså, fråga inte, jag fattade inte syftet då, jag förstår det inte nu), fick vi välja ett tekniskt ämne att skriva ett individuellt arbete om. Lärarens förslag var glödlampan, åskledaren och andra trista grejer som jag inte ens minns nu.

Jag valde att skriva om INTERNET. Jag ordnade upp det så fint. Jag utgick från PC Hemmas internetskola, källhänvisade snyggt medan jag förklarade hypertext transfer protocol, ftp och www. E-post och news groups ingick också. Hur det tekniskt fungerar, vad man kunde ha det till och hur man praktiskt gick tillväga som användare. Pedagogiskt som fan. Sist av allt gjorde jag framsidan: ett avancerat geometriskt kollage av Netscape-ikoner i olika storlekar. I Paintbrush förstås. Skrev ut det i färg, hemma. Kan ha använt ett av mina finaste gem, också.

Vi lämnade in på en fredag, och på tekniklektionen veckan efter fick alla redovisa sin rapport muntligt. En efter en fick gå upp och berätta om glödlampa efter glödlampa, och de läste innantill från sina handskrivna ark. Jag satt spänt kvar i min bänk. Sist av allt sa läraren så här:

– Ja, Lina, hon har ju gjort det enkelt för sig. Hon har lagt allt krut på en snygg framsida, sedan har hon kopierat någon annans text.

Han tittade hånfullt på mig.

– Kanske din brors? Så här kan inte du skriva. Det vet jag.

Och så gick det till när jag började gråta i klassrummet, välte stolen och sprang ut i korridoren. Innan lektionstiden ens var slut. Ja, jävlar. Och fortsatte storgråta vid mitt skåp. Av ilska. Och så kom klassens alla tjejer ut och ställde sig runt mig och var lika arga som jag. Sedan minns jag inte vad som hände. Om jag klagade på mitt betyg. Eller om jag ens berättade något hemma.

Jag valde inte tekniskt program på gymnasiet i alla fall, inte ens natur, även om syon tjatade.

Men, sommaren innan nian valde jag och några andra flickor från klassen trots allt att hoppa på projektet teknikkurs för tjejer. Jag gjorde det mest för att man fick 70 kronor per dag och jag hade siktet inställt på ett par ljusblå Levisjeans på JC i Skärholmens centrum. (På JC i Skärholmens centrum jobbade vid den här tiden personen som jag idag är gift med – allt hänger ihop i ens liv. Kan man ju intala sig.) Teknikkurs för tjejer innebar två veckor på ett närliggande gymnasium, med coola tjejer från KTH som lärare. Vi fick löda saker som blinkade och pep, layouta på moderna datorer och löda lite mer. Löda var det roligaste, att räkna ut hur strömmen skulle gå och försöka koppla rätt så manicken skulle fungera.

Det var två veckor och det var kul hela tiden. Men jag ville inte börja på KTH för det.

Löda och andra roliga grejer fick Ingenjören göra hela högstadiet. Med rättvis bedömning och uppmuntran.

Inte för att jag är bitter över att jag blev språktant. Om jag som fjortonåring kunde skriva så att en fyrtioåring inte kunde tro sina ögon, då har jag väl ändå gjort något av mitt råmaterial.

Men det retar mig att idioter fick mig att välja bort saker som jag kanske hade gillat.

eller

Paulina Nyman och fyrtiofyra andra har delat samma jävla krönika

Se vad dina vänner köpt! Vad tycker dina vänner? Det här gillar dina vänner just nu!

På mitt internet tycker alla som jag. Bokhandlarna tipsar mig om böcker som jag nog skulle gilla. Nyhetssajterna ger mig genvägar genom mediebruset till det som mina vänner läst och uppskattat. Musiktjänsterna presenterar musik för mig som låter som det vi lyssnade på hela förra veckan.

När jag googlar vet förstås Google vad jag tidigare letat efter, vilka sidor jag brukar kolla på, vad jag skrivit i mina mejl. För efter bara några bokstäver gissar Google ganska ofta rätt på vad jag tänker skriva. Och när jag tryckt på sökknappen viktas resultaten delvis efter hur relevanta de förutsägs vara för just mig.

Jag må ha 200 Facebookvänner, men ärligt talat: det är bara 25 av dem som jag valt att visa i nyhetsflödet. De skriver roliga saker, länkar till intressanta texter och lägger upp foton från coola ställen. Jag gillar dem som fan. Det är friktionsfritt, lugnt och skönt, en orgie i bra smak.

Inte särskilt verklighetsförankrat. Mitt Twitterflöde chockades svårt när SD kom in i riksdagen. Några uttryckte till och med sin bestörtning över att Fi inte nådde 25 procent. Det kan man ju himla med ögonen åt, men jag vet att det kan gå flera dagar innan jag av en slump lyckas öppna mitt täta internetfönster och får in en fläkt av andra världar.

Säg en diagnos och det finns bloggcirklar om dem. Mediciner, symptom, vardagsliv, sjukhusvistelser – människor döljer ingenting. Särskilt inte om det är sjuka barn det handlar om. Då berättar föräldrarna allt och lite till. Och får råd och stöd och däng av andra föräldrar i samma situation. Ibland en stilla reflektion: “Tänk att det finns friska barn, man glömmer ju det här!”

Säg ett band som hade en hit en gång på 90-talet och det finns diskussionsforum med hyperaktiva fans. Själv minns jag bara refrängen på den där hitlåten, men på forumet diskuteras konserter, autografer, privatliv, sällsynta låtar med aldrig sinande entusiasm. Inga andra artister nämns någonsin – förutom i negativa ordalag, inga andra genrer uppskattas. “Polarpriset nu!” 2 671 inlägg.

Och säg en jävligt tveksam politisk åsikt. De hänger i kommentarsfälten till Sveriges alla tidningar. Och på diverse forum. Där tycker alla likadant, där är alla lika arga och rädda. Där kan sådana som Anders Behring Breivik leva sina internetliv och tro att hela samhället står bakom dem.

Jag orkar inte skriva mer om det. Andra har gjort det bättre.

Till exempel Thomas Hylland Eriksen –  professor i socialantropologi vid Oslo universitet: Internet filtrerar fram hat.

Och Ola Larsmo i DN: Så kan språket bana väg för massmord.

När internet blir socialt blir livet ganska tråkigt. Och farligt. Vi rör oss i våra individuella internetz och tror att vi har hela världen framför tangentbordet. Vi tror att vi vet vad folk tycker, hur snacket går, vad alla vet. Alla tycker som vi, det har vi ju sett.

De sociala medierna blir en tvångskram som luktar illa av alldeles för söt parfym.

Ursäkta mig, nu ska jag gå och avdölja cirka 175 Facebookkontakter. Jag känner att jag behöver lite tuggmotstånd.