I dag fyller han ett år, den lille korven som inte är så liten längre. Han kan ropa “HOHO” i tunnlar så det ekar, han kan dansa till musik som bara han i familjen gillar, han kan gräva upp rabattens blommor med spade.

Det är ett år sedan han kom till oss i ett rum på Södertälje sjukhus. Solnedgången var magnifik säger de som minns, men himlen var mörkt blå när han drog efter andan och skrek. Och skrek. Och skrek. “Det argaste vi sett på länge!” sa barnmorskan.

Nu för tiden går han under epitetet världens gladaste bebis. Jag är precis så lycklig som jag trodde att jag skulle bli.

I dag är också internationella barnmorskedagen.

De fyra kvinnor som var med när Ingmar föddes, jag kommer aldrig att glömma deras namn. Det är konstigt att tänka på att vi bara var en familj i raden av familjer en vanlig stressig dag på jobbet för dem. Den sista barnmorskan sa: “Jag kommer och kollar till er i morgon kväll – om jag hinner.” Hon hann inte. Vår son var dagens tionde bebis på Södertälje sjukhus. De följande dagarna var trycket lika högt. En vanlig dag föds ungefär fem barn, berättade en undersköterska senare.

När jag har dubbelt så mycket att göra på jobbet som mina timmar är dimensionerade för, då gråter jag. Eller svär. Eller rusar omkring med stirrig blick.

Vi märkte förstås att vi blev hänvisade tvärs över stan till ett litet sjukhus vi aldrig hade sett förut. Men vi märkte ingenting på de trygga kvinnorna på förlossningen och BB. I två dagar levde vi i en fantastisk bubbla. Sedan märkte vi att vi helt plötsligt befann oss hemma i lägenheten i ett amningskaos som varade i ungefär fyra månader. Vi borde ha haft ett par dagar extra med proffshjälp på BB, men andra behövde vårt rum ännu mer.

Jag känner en sådan ilska och maktlöshet när jag läser berättelserna från facebookgruppen Stöd barnmorskornas kamp. Jag kan knappt formulera mig sammanhängande. Om ett samhälle behandlar sina nyaste medborgare (plus leverantörerna…) så, då är det inte mycket bevänt med den civilisationen. Det är ovärdigt, onödigt, ohållbart! Det måste få kosta! Det måste vara säkert! Det måste till och med vara njutbart för samtliga inblandande, så viktigt är det!

I dag flaggar vi för er barnmorskor också. Och kanske lite särskilt för Mimansa som var med den där majkvällen. Hon är i Syrien nu.

Vi fick en liten son i början av maj. Han är världens finaste förstås. Just nu har han precis börjat ana att det här med att göra ljud kan vara kul, han tycker om att titta och försöka peta på röda saker och han vaknar bara en gång om natten för att äta. Sedan skrattar han och somnar om.

Jag trodde att jag skulle vara mer förundrad som nybliven mamma, men han är så självklar i vår familj. Det var honom vi väntade på, det var han som skulle ligga i den röda vagnen.

Det enda jag förundras över är bristen på den där visdomen som folk sa skulle kicka in så fort han kommit till oss:

– Det där kan du inte förstå förrän du själv är förälder.

När ska jag förstå, när kommer jag bli klok, när ska de fantastiska insikterna trilla in i mitt huvud? Ni gav ju sken av att det i princip skulle vänta en väska klokheter på BB, ungefär som den som innehåller de där gratisblöjorna och våtservetterna och Vi Föräldrar i specialutgåva. Det gjorde det inte. Men kanske vid tre månader? Vid sex månader? Ett år? När de börjar dagis? Skolan? Tar studenten? När, när, när?

Vad var det jag inte kunde förstå förut? Jag är precis samma människa nu, bara gladare och lugnare. Jag vill fortfarande dela föräldraledigheten precis lika, men jag vill inte ha bil och jag vill inte lägga upp bilder på honom på internet.

Kunde jag inte förstå att jag skulle älska honom så mycket? Men jag visste det. Det var i flera år som att jag höll på att gå sönder av den där kärleken till honom innan den – och han – fick komma ut.

Att mina behov skulle få mindre plats? Men det har de redan fått göra, i väntan på honom. Jag har avstått, valt bort, planerat om – om ni bara visste.

Att det skulle bli mindre sömn? Not applicable. Däremot har jag aldrig sovit så dåligt och så lite som de sista månaderna av graviditeten – och då har jag haft sömnproblem i mina dagar.

Vad är det vi blir kloka av, egentligen?

Ju mer jag lyssnar på er desto mer övertygad blir jag:

När det inte blir som vi tänkt oss och vi måste anpassa oss efter situationen fastän vi inte har valt den, det är då vi växer och lär oss.

För vissa kan det innebära, tror jag, att bli gravida helt oplanerat och behöva justera i livsschemat. För andra att inte bli med barn trots att de planerat. För en del är det illamående och foglossning och karpaltunnelsyndrom som hindrar en från att gravidstråla. För några är det förlossningens kaos. För somliga att tvingas vara vakna om nätterna med en ilsk liten person. Och så har vi trotsåldrar, andra utvecklingssprång, vuxenrelationen, med mera ända tills barnen flyttat hemifrån. Och det slutar väl inte där, fick jag lära mig när flera av mina vänners föräldrar separerade samtidigt som vi köpte startboxar på Ikea.

Jag blev lite klokare (och mycket mer ödmjuk!) av att vänta på Ingmar, och jag tvivlar inte på att han kommer göra mig ännu lite smartare under åren som kommer.

Men mitt förstånd har inte blivit större bara för att det betalas in 1 050 kr på mitt konto den 20:e varje månad. Det var väl det jag egentligen visste, hela tiden.

Biologiskt kön, själsligt kön, juridiskt kön. Rosa som en mycket farlig färg. Parningsdrift som grund för pronomenindelning. Någon gav ut en bok om ett barn som vill ha hund och fick ett koppel av arga, upprörda, smått galna människor efter sig. En annan person kommenterade det väl.

Jag har tänkt mycket på det här. Inte minst sedan jag bad barnmorskan leta efter en snopp eller snippa på ultraljudet. Vem är det egentligen jag hoppas få stoppa i den vinröda plysch-Emmaljungan från 1984? (Nej, vi har inte köpt en blå också.)

Han? Hon? Hen?

Inte för att jag fick någon större insikt om det när det syntes en liten snopp på den svartvita bilden vi fick med oss hem. Det var mest andra som tyckte det var viktigt, och de började yra om att det är förstås därför som han sparkar så mycket och som han kommer gilla hockey men inte trivas i den vinröda plyschvagnen. Några köpte kläder i färger som inte var rosa.

Ja, ja. Jag ska snacka med dem, jag lovar.

Vem han än är hoppas jag att jag kan lära honom lyssna till sin egen inre röst. Den är visserligen mer tystlåten än samhällets skrik och gorm, men om man är uppmärksam brukar man ändå höra den tydligt. (Och då säger du kanske att man absolut inte kan det, och då hävdar jag att gör det så ofta jag kan och att det har haft stor betydelse för hur mitt liv ser ut. Och jag vet andra som gör som jag, för att de vill eller måste. Och sedan kommer vi inte längre i diskussionen, tror jag.)

På något sätt är det väl det enda man kan göra. Inte kapitulera fullständigt inför att det alltid är alla andra som bestämmer över ens vilja, oavsett om man vill det eller inte. Ju mer man lyssnar efter den egna rösten, desto bättre hörs den. Det är svårt och jobbigt och tråkigt, herregud, jag vet. Men kanske helt nödvändigt om man vill rasera gamla strukturer. Du kan inte göra så mycket åt hur alla andra väljer att leva sina liv, men du kan försöka att göra något med ditt eget liv och din vilja och dina föreställningar. Som i sin tur påverkar andra.

Jag hoppas att han kommer att orka agera efter vad hans egna inre röst säger åt honom. Och att jag ska lyssna noga.

Jag önskar mig en Lego polisstation i julklapp. Samt en rosa kjol med glitter. Och kanske en spidermandräkt. Och en gullig mjukissäl.

Jag vill bowla på friluftsdagen. Inte åka skidor.

En rakhyvel, varför då?

Jag vill läsa elprogrammet på gymnasiet. Eller musik-sam. Eller jobba på äldreboendet ett tag.

Mamma, hen och jag är kära.

Man tar lite kort då och då och framkallar och sätter förhoppningsvis in i album. Men hur ofta tar man vara på de texter man producerar i vardagen? Nu måste jag blogga igen, för jag är så nöjd. Jag vill verkligen, verkligen tipsa om Blurb som print-on-demandtjänst.

Vi firade två år som gifta ganska nyss. Och snart fem år sedan vi träffades. Jag bestämde mig för att gå igenom vår gemensamma textproduktion under den här tiden och välja ut godbitarna. Det fanns många! Mejl, blogginlägg, sms, små lappar, vykort, limerickar, inbjudningar, menyer… Och hur många foton som helst, ganska många av den där typen man knäppte med mobilen för att det var så roligt just då, men som man inte direkt framkallar och sätter in i album.

Jag skrattade så jag grät när jag gjorde boken. Sedan grät jag ganska mycket utan att skratta också. Vi är de roligaste och finaste människor jag känner.

Nu finns det mesta av det bästa på 170 sidor mellan två ljusrosa pocketpärmar, levererat av Fedex genom vår brevlåda. Sex dagar från att jag laddade upp den till leverans. En perfekt present.

Man kan göra pocketböcker, fotoböcker, instagramböcker, facebookalbumböcker inklusive alla kommentarer… Programvaran är helt okej, men kom ihåg att trycka ctrl + s ganska ofta. Och googla efter rabattkoder innan du beställer – hej 15 procents rabatt!

I tisdags stod jag med vatten upp till axlarna i en mycket liten sjukhuspool tillsammans med 17 andra blivande mammor och en instruktör som kallade oss ”flickor” varannan sekund. ”Kom igen nu, flickor! Det är bra, flickor! Dags för paus, flickor, så prata nu med varandra, flickor!”

Jag förstår visst att en del kan ha ett behov av att ventilera. Kanske var det en glad överraskning med två streck på pinnen, kanske var det första tecknet att kroppen som man kände hyfsat väl började bete sig skumt, kanske har man inte tänkt på sig själv som förälder tidigare. På 36 veckor måste man hinna bearbeta alltihop och landa. Snabbt måste det gå. Jag fattar det.

Men när man blandat in minst 40 okända men professionella människor i sitt barnförsökande och inför dem behövt redogöra för minsta kroppsliga detalj inom området de senaste åren, då blir de där två strecken inte bara världens största lättnad och glädje och panikrädsla. De blir också ridån mot alla okända ansikten som hittills varit involverade. Nu är det bara vi två, snart (förhoppningsvis, hoppas, hoppas, snälla alla högre makter!) tre.

En flicka på vattengympan var den första att yttra sig: ”Alltså, jag förstår inte att det finns ett blivande barn där inne!” ”Inte jag heller!” ”Det är helt overkligt!” ”Jag fattar ingenting!” Alla höll med, stämningen och ljudvolymen steg.

Så kanske det kan vara. Så står det i alla graviditetsböcker att det kan vara.

För mig har det varit ett blivande barn sedan allra första början. Häromdagen hittade jag belägg för vårt arbetsnamn på den här blivande människan i ett mejl från 2007. Vi har varit tvungna att visualisera målet för att orka med alla okända och deras påhitt – förlåt, jobb. För det var inte särskilt mysigt att göra barn på det sättet.

Jag stod i mitt hörn av bassängen och insåg att jag är helt ointresserad av att ventilera världens mest spännande grej med någon annan än personen jag ämnar dela föräldraskapet med. Jag har väntat så länge på det här att jag bara vill gå in i vår egen grotta och inte släppa in några andra. Jag struntar i vad alla andra ska ha för vagn, jag köper inte några argument för att dela föräldraledigheten 90/10, jag bryr mig inte ett dugg om vad deras vikt är just den här veckan.

Själv ställer jag mig på vågen hemma varannan fredag och ser med glädje siffran stiga för varje gång. Och så ropar jag ut det eller sms:ar siffran till den andra föräldern. Graviditetsboken på mitt nattduksbord: ”Använd kläder som inte stramar i midjan så slipper du känna irritation över din växande mage.” Jag förstår inte.

Alltså stod jag ganska tyst i den där bassängen, där jag helst bara ville fortsätta med styrkeövningarna som min svaga rygg behöver. Men istället skulle jag nu flyta omkring i den där poolen och visualisera en förlossning tillsammans med de 17 andra flickorna. När den viktigaste personen i världen för mig inte var där och kunde förbereda sig tillsammans med mig. Jag kände mig helt off, missanpassad och som en mycket konstig människa. Så man kunde gråta åt det. Tillsammans med 17 andra men helt ensam ändå. Och jag vill verkligen inte vara ensam i det här, jag vill vara två. Snart tre.

Men så avslutades passet med något som kallades mamma-babymeditation. Man skulle blunda och flyta omkring i mörker till delfinmusik och instruktörskan som mässade:

“Tänk, flickor, att just nu svävar din bebis omkring i varmt vatten, kikar lite på det blåskimrande liiiivets träääääd, kanske suger den på tummen och vaggas mjukt, allt är stilla och luuuuugnt, stilla och luuuuuugnt…”

Min bebis svarade med: BOX BOX SPARK DUNS KRUMBUKT KULLERBYTTA DISKOOOO!

Som ett mycket litet finger i luften åt hela grejen. Vi ska nog komma överens, han och jag.

Aldrig flyger planerna för ett hälsosammare liv högre än några dagar in på ett nytt år.

Är det patetiskt, bara för att det är normalt? Eller beror det på att jag, som många andra, har fått några dagars frist. Semester. När hinner vi annars ta ett kliv tillbaka och reflektera över vad livet, som ju huvudsakligen består av vardagar, ska innehålla? Människan består av kropp, själ och ande. Alltför sällan lämnar vardagen plats för dessa tre.

De fixar det nog med jobb, jobb och jobb.

Vad min kranka kropp kräver

Att njuta god mat är viktigare för mig än att ha en kropp som är anpassad till det rådande kroppsliga idealet. Jag skulle behöva späka mig för att få tillbaka slankheten som var naturlig innan jag fick barn. Det är varken aktuellt eller önskvärt.

En väljäst, men smidig deg.

Mitt mål är istället styrka och smidighet, men även där har jag tydligen en del att jobba på. Lyckan av att känna att kroppen orkar och trivs med sig själv. Efter en slapp höst kan jag konstatera att kroppens lycka inte kommer av sig själv. Surprise, surprise, den nöjer sig inte med en rask promenad mellan möten. Muskler behöver tid att arbeta. Vardagstricket blir att inte låta styrkan och smidigheten växa fast vid hälsosurfandet och de högtflygande planerna som smids i den bekväma kontorsstolen. Föresatserna är goda.

Mitt jobb får själen att glädjas

Jag har den stora lyckan att ha ett arbete som ofta fyller min själ med glädje. Att skriva, att göra texter begripliga och läsvärda, att få människor att utveckla sitt skrivande och växa, det gör mig glad. Kärnan i mitt arbete är samspelet mellan människor. När jag bidrar till att bryta de murar som en text kan bygga upp, för att istället få orden att bygga förståelse och engagemang, då gör jag världen till en bättre plats. Stora ord, men det är den grundvärdering som ligger bakom mitt yrkesval. I det ständiga utvecklingssamtalet som jag för med mig själv kan jag även konstatera att det finns potential till utveckling. Själen lär få sitt även framöver.

Anden längtar efter stillhet

När jag var i tjugoårsåldern var jag frälst och frikyrklig. Ett par intensiva år, fyllda av ande. På många sätt var det faktiskt underbart, men kanske ändå för intensivt för ett vardagsliv. Lite för mycket ande i förhållande till det som är jag. Till slut fick jag inte ihop min kyrkas värderingar med mina egna, och jag gled långsamt ut i periferin. Hejdå Jesus!

Nu fyller den egna reflektionen den andliga platsen i mitt liv. Tid att andas, yoga, föra djupa samtal. Men när var jag egentligen på yoga sist, och när tog jag mig tid att sitta stilla i tjugo minuter och bara andas? Och hur många djupa, livgivande samtal med kloka vänner har det egentligen blivit under det senaste halvåret?

Inte vardagsmat

Ett solkigt mönster träder fram när jag har ett par månader att blicka tillbaka på. En period av andefattighet. Jag går en kurs i dynamisk pedagogik som håller mig uppe, det är bra. Men det är inte nog. Min ande längtar efter mer djup, mer stillhet. Det är en föresats.

Nyårsföresatser att inte skämmas för

Är du också en av alla hälsosurfare som drömmer om ett liv som uppfyller nyårslöftena? Skäms inte för det! Men nöj dig inte med ett dyrt gymkort och eventuella späkningsplaner inför beach 2012. Reflektera istället över hela livets behov. Kropp, själ och ande. Vad kan du förändra för att få ett gott nytt år?

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan

och förstånd att inse skillnaden.

Det har varit en maxad vår. Skrivkurser, språkgranskning, offerter, redaktörsjobb, planering, mer skrivkurser, föreläsningar, schemaläggning. Hade det inte varit för påsklovet i slutet av april hade det inte varit roligt. Men nu är det det. Roligt.

Fredagen innan påsklovet är en dag för påfyllnad. En hel dag med kursen Dynamisk pedagogik som jag går det här året, parallellt med jobbet. Temat för dagen är livslust.

”Tänk på en situation den senaste veckan då ni har känt livslust”, säger läraren.

Jag tänker. Jag är så trött. Jag har sovit för lite och jobbat för mycket. Bara i ett par veckor, men det går fort utför nuförtiden. Jag orkar inte komma på något. Kanske ska jag säga något om den utbildning jag hållit dagen innan, och som avslutades med en muntlig utvärdering? Kursdeltagarna sa så fina saker att min glädje nästan kunde förväxlas med livslust. Bekräftelse. Glädje. Men livslust? Nej.

Jag får konstatera att en hel vecka passerat utan att jag känt livslust vid ett enda tillfälle. Glädje och bekräftelse är alltid trevligt. Men inte får det hjärtat att sjunga i bröstet.

En vecka senare sitter jag i Himlabacken i Järvsö och kokar pasta på Trangiaköket. Under sittliften skiner tussilago på marken, fåglarna kvittrar varandra mellan talltopparna och snön droppar från slalomskidorna som står uppställda i solen. Livslusten flödar.

Dagen därpå hamnar vi mitt i en lamning när vi ska hämta mjölk hos bonden. Tre små svarta lamm föds och tar sina första stapplande steg framför mina ögon. På eftermiddagen improviserar vi fram ett sjuårskalas, komplett med tårtor, kurragömma och kaffetår på furstukvisten. En dag fullmatad med helt andra saker än de jag brukar ägna mig åt. Det är lustfyllt.

När familjen åker hem från påsklovet stannar jag kvar. Jag har datorn med mig och får två intensiva arbetsdagar kombinerade med slask och ved och vatten. Men inte känner jag mig som kungens lilla piga när jag kånkar den tunga vedkorgen från vedboden. Att ha det såhär varje dag vore en annan sak. Men att bära tunga dunkar med brunnsvatten är så fjärran från min vardag att det tjänar utmärkt som paus.

Påskpausen lyser upp resten av våren, trots att det sen fortsätter att hopa sig på jobbet. Det är ju så roligt, mitt jobb. Särskild när man har återuppstått.

Idag sitter jag på den lilla bänken under flädern utanför kontoret och dricker mitt kaffe. Min ihoplimmade Budda har fått flytta ut i busken bredvid smultronkrukan igen, precis i blickfånget. Jag väljer på måfå ut en bok i bokhyllan för att läsa några rader. Fastnar på ”Ur balans” av Alexander Perski, en bok jag köpte för ett år sedan. Då var den boken så högaktuell i mitt liv att jag absolut inte orkade läsa den. ”Störd sömn, koncentrationsproblem, trötthet och olustkänslor är tidiga tecken på allvarlig stress”, står det på framsidan. Jorå. Det känns igen.

Jag bläddrar lite. Kanske orkar jag läsa den här boken nu? Och där, mitt emellan kapitlen ”När balansen rubbas” och ”Att återfå balansen” finns ett litet avsnitt som heter ”Pausläsning – om stigen på Capri”. Fem sidor långt. Perfekt.

Det är en fin liten text, som inspirerar mig att tänka och skriva kring pauser i mitt eget liv.

Jag tänker att min livslust är lite blyg. Den vågar inte visa sig när jag hela tiden är upptagen med annat. Men också att det är okej att jag strävar framåt och kämpar hårt och ger järnet, om jag bara kommer ihåg att jag behöver ta paus också, fast jag har roligt på jobbet. Andningspauser då jag känner fötterna, njutningsfulla kaffepauser, svettiga träningspauser, solpauser med ansiktet mot himlen, läspauser, sömnpauser, påskpauser, pingstpauser, sommarlovspauser.

Livslustspauser.