Jag är inte jättebra på att laga mat. Jag har några paradrätter, men jag är en sådan som följer recept slaviskt. Vid minsta avsteg från instruktionen är sannolikheten stor att det går åt helvete. Och då lagar jag inte mat mer på några veckor.

Den som lagar mest mat i vårt hushåll brukar sucka och säga:

“Men smaka av hela tiden! Då känner du ju vad som saknas!”

Eh, nej. Jag kan känna att det är äckligt eller gott, men jag kan själv inte avgöra om det äckliga beror på att jag använt för mycket dill eller för lite salt.

Det här beror nog främst på att jag inte är så väldigt intresserad. Jag lagar inte särskilt mycket mat, har aldrig gjort, och jag har därför inte arbetat upp något gehör för vilka smaker och kvantiteter som orsakar fyrverkerier i munnen. Jag gillar väl mat, men främst äter jag för att jag är hungrig. Och då kan det bli lite vad som helst om jag är ensam. Men ska jag bjuda andra på min mat vänder jag mig till mina vänner kokböckerna.

Däremot är jag ganska bra på text. Jag lackar ur på generella skrivtips och tråkiga kompositioner, improviserar gärna, men vet innan jag börjar hur jag vill att den färdiga texten ska se ut. You may not like it, men allt är genomtänkt och har ett syfte. Oftast blir det bra, men det kan ske katastrofer, det kan det. Men jag tappar inte modet för det.

Jag älskar att läsa. Jag älskar att läsa bra grejer. Saker med rytm, driv och lite glöd. Jag läser mycket. Det hänger säkerligen ihop.

Men jag skulle aldrig säga till en osäker, ovillig, ovan skribent:

“Känn efter hur det låter eller kolla på ordet! Känns det galet är det fel.”

Som vissa andra gör.

Finns inte viljan eller vanan finns heller ingen känsla. Då måste man ha recept. Varsågod, världens bästa kokböcker.

Alla förändringar gör ont, och språkförändringar är inget undantag. Det gör ont att inte längre vara den som är progressiv och som omfamnar språkets alla nymodigheter. Betydligt skönare är det då att vara klok som en språkkonsult.

Ylva Byrman skriver klokt om när den egocentriska språkriktighetskurvan inträffar på SVD:s språkblogg. När var språket som allra bäst, innan det började förfalla? Var det när världen flödade av mjölk och honung i småskolan? Det är smart och rolig läsning för alla oss dagligen brottas med folk som för länge sedan passerade sin språkriktighetstopp.

”Det var bättre förr, men inte hur förr som helst”

skriver Ylva Byrman. Det är ett citat som jag lär låna många gånger.

Själv har jag dock alltid tänkt att det förr som är allra bäst för många inträffar på studentdagen. När den likriktade, obligatoriska delen av livet är slut, då toppar den egocentriska språkriktighetskurvan.

”Fy fan vad vi är bra! Den ljusnande framtid är vår!”

Där någonstans övergår glädjen över att erövra nya språkbruk till förfasande över språkets förflackande. Om man inte blir språkkonsult, jurist, journalist eller någon annan form av språkarbetare förstås.

Juristens språkriktighetstopp

Unga jurister toppar sin kurva i slutet av juristlinjen, när de tillägnat sig sköna fraser som

”Rätten finner det ostridigt att NN med uppsåt infört den beslagtagna mängden narkotiska preparat i landet. Rätten lämnar således NN:s tilläggsyrkande utan beaktande. Åtalet ogillas. ”

Språkkonsultens språkriktighetstopp

Vi språkkonsulter toppar vår kurva under en föreläsning med Olle J, när vi kväst vår inre språkpolis och lärt oss att svänga oss med självsäkra uttalanden av typen

”Du vet väl att det grammatiskt korrekt att säga ’han är längre än mig’. Du lider bara av inlärd irritation om du tror att det är fel. Dessutom är särskrivningar bara ett problem för språkpoliser, eftersom det sällan innebär verkliga problem för begripligheten.”

Se där, ett effektivt sätt att döda konversationer med språkintresserade släktingar.

Journalistens språkriktighetstopp

Journalister toppar när de lär sig att inleda alla texter med orden ”Det var…” eller ”Det är…”, efter en rubrik som avslöjar hela plotten. Viktigast först, stryk från slutet. Inte underligt att så många journalister trängtar efter att få hålla på mördaren ända till slutscenen i en rafflande deckare. Journalistkåren gömmer visst också en och annan brutal språkpolis.

Byråkratens språkriktighetstopp

Ett alternativ till författarspåret kan dock vara att ta en anställning på ett statligt verk. Den som har turen att hamna på en avdelning som inte klarspråksgranskats kan ännu en tid få skriva enligt deckarmodellen med beslutet dolt i en bisats på sista sidan. Där kan man sitta och leka Agata Christie tills någon på informationsavdelningen får för sig att anlita en språkkonsult.

Det blir bättre och bättre dag för dag!

Ty vi språkkonsulter är övertygade om att vi förenar det bästa från alla världar. Vi är inga språkpoliser, utan ödmjuka inför all form av språklig förändring. Till och med de särskrivningar som upprör en klok man som Fredrik Strage. På grammatikdagen twittrar vi gärna lugnande uttalanden som:

Vi älskar dessutom att skriva det viktigaste först, så till den milda grad att vi inte ens drömmer om att skriva något annat än facklitteratur om begriplighet. Alla meningar ska börja med ordet “Du”, och alla texter ska handla om läsaren. Mottagaranpassning är så viktigt för oss att vi nästan inte syns.

Som grädde på språkkonsultens egocentriska mos har vi dessutom fått en alldeles egen lagparagraf att hänvisa till. Nu kan inte ens juristerna bräcka oss längre.

Språklagen § 11: Språket i offentlig verksamhet ska vara vårdat, enkelt och begripligt.

Det är så skönt att vara perfekt. Nästan så att det skaver lite.

Man tar lite kort då och då och framkallar och sätter förhoppningsvis in i album. Men hur ofta tar man vara på de texter man producerar i vardagen? Nu måste jag blogga igen, för jag är så nöjd. Jag vill verkligen, verkligen tipsa om Blurb som print-on-demandtjänst.

Vi firade två år som gifta ganska nyss. Och snart fem år sedan vi träffades. Jag bestämde mig för att gå igenom vår gemensamma textproduktion under den här tiden och välja ut godbitarna. Det fanns många! Mejl, blogginlägg, sms, små lappar, vykort, limerickar, inbjudningar, menyer… Och hur många foton som helst, ganska många av den där typen man knäppte med mobilen för att det var så roligt just då, men som man inte direkt framkallar och sätter in i album.

Jag skrattade så jag grät när jag gjorde boken. Sedan grät jag ganska mycket utan att skratta också. Vi är de roligaste och finaste människor jag känner.

Nu finns det mesta av det bästa på 170 sidor mellan två ljusrosa pocketpärmar, levererat av Fedex genom vår brevlåda. Sex dagar från att jag laddade upp den till leverans. En perfekt present.

Man kan göra pocketböcker, fotoböcker, instagramböcker, facebookalbumböcker inklusive alla kommentarer… Programvaran är helt okej, men kom ihåg att trycka ctrl + s ganska ofta. Och googla efter rabattkoder innan du beställer – hej 15 procents rabatt!

Fas 1

Man startar en blogg. Man har lust att skriva. Vi skrev, ni läste, alla var glada.

Fas 2

Man har en blogg. Man har lust att tänka. Man har jobb och ett liv att sköta. Vi tänker, ni har rimligen också annat att göra, alla är glada.

Bara för att man har en mun måste man inte snacka oavbrutet, eller hur?

Fas 3

Man har en blogg. Man har lust att skriva. Vi skriver, ni läser, alla är glada.

Vi hörs när fas 3 inträder.

Jag fick ungefär 20 nya följare på Twitter under Vinterminglet. Det är säkert långt mindre än genomsnittet – snittwittraren på SSMX har 618 följare, enligt Hampus Brynolf, mannen bakom Twittercensus. De flesta av mina nya följare tillkom under den timme som Johan Staël von Holstein talade, och jag satt med svettningar i lobbyn och vansinnestwittrade.

Jag fick ganska många kommentarer, retweetar och tillrop, både under den här timmen och efteråt. Minst en kompis var förvånad: “Du brukar ju inte twittra på det sättet.” Nej, jag brukar försöka att inte twittra i affekt. Mitt Twitterkonto är kopplat till min företagssajt och även om jag twittrar som privatperson så vill jag inte vara direkt oprofessionell. Jag antar att jag var det under den här timmen på Vinterminglet. Jag kommer aldrig att få uppdrag från Johan Staël von Holstein.

Vad höll jag egentligen på med? Jo, precis det som Emilia skriver om. Lappskrivandet på en större skala. Det har nog alltid varit min grej, något som legat latent hos mig från dag ett och ända fram till februari 2009, då jag reggade mig på den för mig då rätt poänglösa mikrobloggen Twitter. Jag är en textmänniska som behöver skriva för att kunna tänka, men som inte har skrivit dagbok privat sedan 10-årsåldern. Jag har aldrig sett någon poäng i text som inte ska läsas av andra. Samtidigt är det korta formatet min melodi – dels är jag otålig av naturen, dels har sju år av tv-textning tvingat mig att tänka i rader på 37 tecken eller mindre. Twitters 140 tecken är generöst på gränsen till överdådigt.

Möjligheten att i få uttrycka mina känslor över det jag ser och hör, och i realtid få respons av andra, gör Twitter helt oemotståndligt för mig. Det är en säkerhetsventil: jag hade hjärtklappning och skakade lätt i hela kroppen när jag lämnade mitt bord på SSMX under Johan Staël von Holsteins anförande. Det är en kontaktannons: Jag kände mig genast mycket vänligt sinnad mot de medtwittrare som retweetade eller svarade på mina inlägg. Det är en programförklaring: Självklart är jag medveten om att jag stöter bort en del möjliga kontakter, kanske till och med möjliga uppdragsgivare. Det är en utmaning: Jag hade kunnat skriva “Johan Staël von Holstein är en idiot!!!11″ och då hade jag fått exakt 0 retweetar och en mördande tystnad som enda reaktion.

En annan gång ska jag skriva om den intressanta frestelsen i att sitta vid sitt ensamma skrivbord och slita sitt hår över en otydlig uppdragsgivare, med megafonen Twitter bara en flik bort. Men den här gången skrev jag om min oproffsighet på SSMX. De roligaste 45 minuter som jag haft i mitt eget sällskap på mången god vecka. Att twittra rätt är stort. Att twittra fritt är större.

I sociala medier tänker vi tillsammans

Att skriva är att tänka. Precis som när vi plötsligt drabbas av nya insikter och fördjupad förståelse under ett samtal, bidrar skrivandet till att klargöra våra tankar. Det är inte alltid jag vet var jag ska landa, men bara genom att ta tag i en tråd och låta den leda mig vidare till nästa så vips, har jag stickat en hel tankesjal att värma mig med.

Under det goda samtalet är deltagarna öppna för vart orden ska leda dem. Man lyssnar, återkopplar, får aha-upplevelser, vidarebefordrar dem, får ny återkoppling som föder nya tankar, och så vidare. Goda samtal föder nya tankar som leder framåt.

Samtal utan dagordning kan vara lika framåtsträvande som uppstyrda möten. På Språkrådet, där jag arbetade tidigare, träffas alla som vill i köket för uppsträckning två gånger om dagen. Vi var väl en tio–femton personer som stod runt köksbordet och plockade äpplen och stretchade muskler enligt ett givet schema. Ett bra tillfälle för småprat. Korta, fragmentariska samtal, ofta i kombination med någon halvavancerad yogaställning. Man fick koll på vilka som var på plats, och man fick tillfälle att byta några ord med dem som satt längst bort i korridoren.

Jag tänker mig att de här uppsträckningarna fyller samma funktion som den gamla tidens rökruta. En sådan där paus som arbetsgivaren kan bli irriterad på. De anställda tar värdefull arbetstid för att småprata om ditt och datt som inte alltid har med jobbet att göra. Men ibland kan det lilla småpratet ersätta ett helt möte med talarlista och streck i debatten. Det är som på fester. Det är i köket det händer.

Nu jobbar inte jag på Språkrådet längre. Jag har återgått till min tillvaro som egenföretagare. Många dagar tillbringar jag helt ensam på mitt lilla kontor. Jag flyttar runt mellan skrivbordet, manchesterfåtöljen och datorn. Ni kanske tycker att det verkar dötrist och tråkigt? Och visst, det händer att det känns ensamt. Men oftast är det … alldeles underbart!

Det är nu skriften kommer in. Jag fikar nämligen med mina kompisar i datorn. Jag skriver nästan lika snabbt som jag tänker. Ibland snäppet snabbare. När jag behöver en paus i arbetet beger jag mig helt enkelt till fikarummet och kollar in vad som är på gång. Jag fikar mest på sociala medier som Facebook och Twitter. På Facebook har jag en hel del vänner som jag inte skulle känna igen i verkligheten, men många av mina riktiga vänner hänger också där. På Twitter följer jag både kompisar, tyckare, bönder och kändisar. Jag gillar kombinationen!

Jag kan inte vara för privat, eftersom jag inte har koll på vem som läser, men jag väljer ändå att vara hyfsat personlig. Man vet aldrig vem man får respons från. Det kan lika gärna vara de riktiga vännerna som någon i periferin. Ungefär som i ett fikarum på en större arbetsplats. Några känner man väl, andra är nya bekantskaper. Några vill man hänga med efter jobbet, andra får gärna hålla sig på sina rum.

Ibland slår det gnistor i fikarummet. Som under valet, när vi var många som öppet stod för våra åsikter. Vissa vänner hade svårt att acceptera att jag, som är miljöpartist, kunde ha både folkpartister och moderater som vänner. Inte bara på Facebook, utan faktiskt som riktiga vänner. Intolerans och isolering har jag svårt för, oavsett om det gäller invandrare, folkpartister eller feminister. Jag gillar olika.

Andra gånger är fikarummet min snabbaste källa till kunskap. Jag vet inte i vilket kontorslandskap jag skulle kunna få så mycket snabb hjälp, utan att känna att jag tränger mig på, som jag får av mina Facebookvänner. De är helt fria att svara eller låta bli, när jag ber om hjälp med en klurig språkfråga. Men det tar sällan mer än några minuter innan diskussionen är i full gång. Vänner som aldrig träffats i verkliga livet debatterar detaljer ur min text, och hjälper mig med viktiga argument för det ena eller andra sättet att uttrycka sig. Inte sällan hänvisar jag till mina Facebookvänner i diskussioner med uppdragsgivare.

Jag är lyckligt lottad. Bland mina vänner finns många av Sveriges smartaste språkvårdare, tillsammans med yrkeskunnigt folk från andra kategorier. Och samtalet är interaktivt, direkt och fullständigt mottagaranpassat. Var skulle jag annars hitta det på så kort varsel?

Den här texten blev en hyllning till sociala medier. Det var definitivt inte meningen. Efter att ha sett filmen om Facebook kände jag mig redo att avsluta mitt konto. För hur dumma är vi som på eget bevåg gör livet så enkelt för storebror, storföretag, småtjuvar och stalkerare? Men det är en annan, lite stickigare tankesjal, som just de här tanketrådarna inte ledde mig till.

Jag låter istället den här texten landa där den började. Att skriva tillsammans kan vara lika socialt som att föra ett samtal vid kafébordet eller i soffan. Samtalet och texten, även om den består av ett begränsat antal tecken, kan leda tanken framåt. Elisabeth Höglund skrev i Aftonbladet den 11 januari att hon tror att sociala medierna kommer att deformera oss som människor. ”Borta är snart det förtroliga samtalet mellan fyra ögon, det som kan fördjupa våra sinnen men som naturligtvis också kan skapa konflikter för oss.” Jag tror att hon har fel.

Sociala medier är ett komplement till det goda samtalet, inte ett alternativ. (Och som om det inte skapas konflikter på nätet?) Om något står i vägen för det intima samtalet är det snarare teven mitt i vardagsrummet.

När vi interagerar med andra människor, eller med oss själva genom reflektion, har vi alltid möjligheten att bli lite mer genomtänkta. Det är inte tekniken det är fel på. Det är vi som måste hitta ett förhållningssätt.

Att starta en ny blogg är som att öppna en ny anteckningsbok. Den här bloggen är en dyr anteckningsbok från Bookbinders, en med vita blad utan linjer, klädd i skimrande, grönblå väv. Man känner pressen att fylla sidorna med intressant och intelligent innehåll, eftersom vanliga listor, telefonnummer och ilskna “kom ihåg mjölk!” tycks ovärdiga. Man tänker också att man nu äntligen ska skärpa till sina kråkfötter till handstil så att de uppnår perfekt balans av läsbarhet och personlig charm.

Mina dagböcker brukade vara från Bookbinders eller andra sådana finställen. Jag hittade en när vi flyttade senast. Den var från 2001 ungefär, men när jag öppnade den för att läsa om vad jag haft för mig under de sista dagarna av gymnasietiden fick jag tji. Där stod ingenting om vad jag gjort eller vilka jag träffat. Istället: förhoppningar om en ljusnande framtid, ganska mycket om kärlek och väldigt många tankar om skrivande. Faktiskt. Språkkonsulten i mig jublar åt det senare.

Så här stod det på en sida:

När jag tänker blir det så här

[krokig linje med en och annan loop]

När jag pratar blir det så här

[linje med tretton loopar och många hack]

Men när jag skriver, då får jag ordning på allt, då verkar mitt liv följa en rak linje, då förstår jag vad jag gör och varför. Jag blir smartare när jag skriver.

Så känner jag fortfarande, och den här bloggen känns som världens bästa anteckningsbok. Den för inte med sig någon direkt press eftersom Emilia och Anna definitivt kommer att fylla den med smart innehåll. Den kommer vara fullt läsbar, tack Georgia. Den lämnar det roligaste till mig: att skriva, tänka och förhoppningsvis bli smartare.