eller

Paulina Nyman och fyrtiofyra andra har delat samma jävla krönika

Se vad dina vänner köpt! Vad tycker dina vänner? Det här gillar dina vänner just nu!

På mitt internet tycker alla som jag. Bokhandlarna tipsar mig om böcker som jag nog skulle gilla. Nyhetssajterna ger mig genvägar genom mediebruset till det som mina vänner läst och uppskattat. Musiktjänsterna presenterar musik för mig som låter som det vi lyssnade på hela förra veckan.

När jag googlar vet förstås Google vad jag tidigare letat efter, vilka sidor jag brukar kolla på, vad jag skrivit i mina mejl. För efter bara några bokstäver gissar Google ganska ofta rätt på vad jag tänker skriva. Och när jag tryckt på sökknappen viktas resultaten delvis efter hur relevanta de förutsägs vara för just mig.

Jag må ha 200 Facebookvänner, men ärligt talat: det är bara 25 av dem som jag valt att visa i nyhetsflödet. De skriver roliga saker, länkar till intressanta texter och lägger upp foton från coola ställen. Jag gillar dem som fan. Det är friktionsfritt, lugnt och skönt, en orgie i bra smak.

Inte särskilt verklighetsförankrat. Mitt Twitterflöde chockades svårt när SD kom in i riksdagen. Några uttryckte till och med sin bestörtning över att Fi inte nådde 25 procent. Det kan man ju himla med ögonen åt, men jag vet att det kan gå flera dagar innan jag av en slump lyckas öppna mitt täta internetfönster och får in en fläkt av andra världar.

Säg en diagnos och det finns bloggcirklar om dem. Mediciner, symptom, vardagsliv, sjukhusvistelser – människor döljer ingenting. Särskilt inte om det är sjuka barn det handlar om. Då berättar föräldrarna allt och lite till. Och får råd och stöd och däng av andra föräldrar i samma situation. Ibland en stilla reflektion: “Tänk att det finns friska barn, man glömmer ju det här!”

Säg ett band som hade en hit en gång på 90-talet och det finns diskussionsforum med hyperaktiva fans. Själv minns jag bara refrängen på den där hitlåten, men på forumet diskuteras konserter, autografer, privatliv, sällsynta låtar med aldrig sinande entusiasm. Inga andra artister nämns någonsin – förutom i negativa ordalag, inga andra genrer uppskattas. “Polarpriset nu!” 2 671 inlägg.

Och säg en jävligt tveksam politisk åsikt. De hänger i kommentarsfälten till Sveriges alla tidningar. Och på diverse forum. Där tycker alla likadant, där är alla lika arga och rädda. Där kan sådana som Anders Behring Breivik leva sina internetliv och tro att hela samhället står bakom dem.

Jag orkar inte skriva mer om det. Andra har gjort det bättre.

Till exempel Thomas Hylland Eriksen –  professor i socialantropologi vid Oslo universitet: Internet filtrerar fram hat.

Och Ola Larsmo i DN: Så kan språket bana väg för massmord.

När internet blir socialt blir livet ganska tråkigt. Och farligt. Vi rör oss i våra individuella internetz och tror att vi har hela världen framför tangentbordet. Vi tror att vi vet vad folk tycker, hur snacket går, vad alla vet. Alla tycker som vi, det har vi ju sett.

De sociala medierna blir en tvångskram som luktar illa av alldeles för söt parfym.

Ursäkta mig, nu ska jag gå och avdölja cirka 175 Facebookkontakter. Jag känner att jag behöver lite tuggmotstånd.

– …  en blogg med två kompisar. Vi börjar med varsitt inlägg som heter ”Att skriva är att tänka”.

– Okej. Men att skriva är ju inte att tänka. Att tänka är att tänka.

–  Jo, fast alltså att skriva kan ju också vara att tänka. Själva formulerandet av tanken, skrivandet, hjälper tanken framåt. Det är så vi menar.

Och min kompis förstår vad jag menar. Han säger att han ska läsa bloggen, att det låter intressant. Men hans ord blir ändå kvar i mig. Att skriva är inte att tänka. Att tänka är att tänka.

Precis som 80 procent av min vänkrets har jag skaffat mig den svindyra folktelefonen. Den är arbete, leksak och kommunikation i ett. Och precis som 80 procent av min vänkrets träffar jag den mer än vad jag träffar mina barn.

Med min min nya telefon behöver jag aldrig känna mig ensam. Jag har ständig tillgång till nyheter, läsning och kommunikation. Inte ens den kortaste paus försummas. Tunnelbanan – ett givet tillfälle för att ta en snabbfika med kompisarna på Facebook och Twitter. Promenad mellan möten – passar på att ringa några samtal. Äter lunch för mig själv – läser en blogg. Ja, inte ens toalettbesök innebär nödvändigtvis någon paus längre. Toatwitter är inte så ovanligt som du kanske hoppats. Snart på en nyordslista nära dig.

Det är smidigt att det har blivit så lätt att hålla kontakten. Det är roligt att klura på hur en vardaglig företeelse kan bli lite roligare i en statusrad.

Men. (För det finns såklart ett men.) Jag har helt självvalt krympt min tid att tänka fritt. Jag pressar in mina tankar på 140 tecken och scannar verkligheten efter roliga uppdateringar. Jag anstränger mig helt enkelt hårt för att tänka rätt. “Tänka rätt är stort men tänka fritt är större”, står det i Uppsala. Den som vill förhålla sig till samtiden bör kanske lägga till något om att tänka snabbt. Men frågan är om det ska vara först eller sist i ordspråket.

I lördags var jag på Vinterminglet, #ssmx, som det kallas på Twitter. En konferens om sociala medier för folk i framkanten på de sociala medierna. Informationen om konferensen har huvudsakligen spridits på Twitter, och alla närvarande hade självklart ett Twitterkonto, som de flitigt utnyttjade under dagen. Så även jag.

Det är en intressant upplevelse att lyssna på en föreläsning tillsammans med tvåhundra andra, samtidigt som man håller ett halvt öga på telefonen eller datorn för att se vad de tycker om det som sägs. Föreläsarna får direktrespons i form av hejarop eller burop i Twitterflödet. Frågor sprids som nysningar bland åhörarna, smarta kommentarer plockas upp och mångfaldigas som retweets.

Att kommentera i realtid är förstås inte något nytt. Jag skickade lappar till bänkgrannarna med kommentarer om min mellanstadielärare redan på 80-talet. Skillnaden nu är att alla, ALLA, ser vad man skriver. Upplevelsen av upplevelsen kollektiviseras. Helt plötsligt tycker väldigt många samma sak, utan att någon har haft en rimlig chans att verkligen ta in det som sägs. Det blir upplevelsen som recenseras, inte innehållet.

Direkt efter lunchen på Vinterminglet var det två riktigt bra föreläsare, @sofiasvanteson och @Agaton. De hade utan tvekan bra saker att säga, men ärligt talat kommer jag mest ihåg dem som personer. Om jag inte varit så upphetsad av möjligheten att bedöma dem offentligt i realtid hade jag kanske gett mig själv chansen att lyssna, tänka och komma ihåg mer än enstaka oneliners.

Detta att man delar något med andra i realtid kräver förstås inte alls längre att man delar samma fysiska rum, det hör ju snarare till ovanligheterna.  Twittertaggen #mel2011 rör sig lika snabbt som vilken demokratidemonstration som helst på lördagskvällarna.

Ibland tar jag med mig telefonen i sängen. Det är ett varningstecken. Säger jag hellre god natt till mina nätkompisar än till snickaren? Vill jag hellre veta hur de andras kvällar har varit, än att avsluta med dagens lässtund? Boken kopplar av mig från världen och leder mig mjukt in i sömnen, medan kommunikationen kopplar ett fast grepp om min hjärnaktivitet och håller igång tankarna.

Att skriva kan vara att tänka, och att skriva tillsammans kan ge oss möjligheten att bli lite mer genomtänkta. Så skrev jag i mitt förra inlägg, och det står jag fast vid. Men att skriva snabbt och tillsammans behöver inte alltid leda tanken framåt. Det kan också göra att tanken stannar vid den enkla upplevelsen, den som inte kräver eftertanke. Första intrycket riskerar att bli enda intrycket.

Sådana här nedslag avslutas ofta med käcka utrop av typen ”Men nu har jag sett bjälken i mitt eget öga, och kommer hädanefter att alltid välja den rätta vägen”. Eller så siar man om framtiden och säger något klokt om vad detta kommer att innebära för mänskligheten.

Jag kan inte avsluta varken på det ena eller andra sättet. Jag borde antagligen koppla av mer. Men å andra sidan så är det ju både lockande och kul att ha den här löpande kontakten med andra. Och utvecklingen, ja, den går väl redan åt två håll, minst. Några i ankdammen är vråluppkopplade och skaffar twitterkonton åt sina ofödda barn, medan andra, i andra ankdammar, varken förstår vad sociala medier innebär eller vad som eventuellt skulle vara vitsen.

Jag behöver tänka på saken. Det gör jag både genom att skriva, prata och diskutera. Men kanske främst bara genom att tänka. Att tänka är att tänka. Tankar tar tid.

Just idag har jag funnits på Facebook i fyra år!

Emilia skrev om hur samtalet i de sociala medierna gör henne och andra smartare. Det är fint. Men jag fortsätter väl på min inslagna stig ändå, med djupdykningen ned i min egen textproduktion. För även om jag gillar mitt fikarum på Twitter är det inte för samvarons skull som jag hänger där. Inte bara. Jag dokumenterar mitt eget liv, min vardag. Bara för mig.

Jag lärde mig nyligen att man kan spara ned sin profil från Facebook. Den här filmen beskriver hur man gör.

Jag fick alltså en mapp på hårddisken som är som en tidskapsel.

Det blev tydligt att jag, eller i alla fall min omgivning, har förändrats en del sedan 2007. När började förändringen smyga sig på? Hur har jag utvecklats? Vad har jag lärt mig? Introvert texthistoria!

Det första jag gjorde på Facebook var att lägga upp en massa kort och tagga folk på dem. Jag minns nu att det var därför jag över huvud taget skaffade ett konto. Till ord hade jag min blogg.

Men de första orden jag publicerar är:

Paulina Nyman is sneezing and coughing and sleeping
februari 19, 2007 kl. 12:16

Ganska snart blev jag tokkär, men fortsatte på det engelska spåret.

Paulina Nyman is happier than ever
mars 16, 2007 kl. 0:14

Och så skrev jag antagningsprovet till språkkonsultprogrammet.

Paulina Nyman is a bit nervous
maj 11, 2007 kl. 23:30

Och fortsatte att vara kär och yr.

Paulina Nyman is still singing, dancing, jumping up and down.
maj 21, 2007 kl. 14:24

Paulina Nyman is so not studying
maj 22, 2007 kl. 10:06

Idag skulle jag aldrig skriva en vardaglig uppdatering på engelska, även om gränssnittet uppmuntrar till det. Jag har läst för mycket om språkpolitik och språkvård. Det är intressant att den första på svenska (nåja) uppenbarligen skrevs i affekt:

Paulina Nyman is arg.
juni 1, 2007 kl. 13:22

Därefter glesas de engelska statusuppdateringarna successivt ut under sommaren.

Det är inte så ofta som jag frågar saker i statusuppdateringar under 2007. Ett exempel finns dock, efter en fysisk hårddiskkrasch (metallchassi mot golv).

Paulina Nyman is jätteledsen över sin trasiga hårddisk – kan nån hjälpa att fixa?
augusti 16, 2007 kl. 13:40

Men de efterföljande är mer utlopp för frustration än försök till dialog.

Paulina Nyman is försöker på alla sätt övertyga [sig] om att hårddiskräddning går på hemförsäkringen.
augusti 17, 2007 kl. 10:33

Paulina Nyman is i förnekelsestadiet: det var ändå inget viktigt på den hårddisken. (…gaaah…)
augusti 17, 2007 kl. 16:09

Det roligaste, tycker jag, är när jag dokumenterar processer i statusuppdateringarna.

Paulina Nyman is datarumsvakt
september 3, 2007 kl. 8:22

Paulina Nyman is datarumsvakt och äter en bagel
september 3, 2007 kl. 13:17

Paulina Nyman is datarumsvakt och tjänar pengar
september 3, 2007 kl. 15:21

Det är som att jag måste övertyga mig själv efter en lång och tråkig dag med bara en bagel som sällskap att jag i alla fall tjänar pengar under tiden.

Och är det inte receptionsjobb så är det universitetsläxor.

Paulina Nyman tycker att det går väldigt dåligt med skrivuppgiften
december 18, 2007 kl. 11:19

Paulina Nyman svär över foldern
december 18, 2007 kl. 21:34

Paulina Nyman är nu klar med den jävla foldern
december 19, 2007 kl. 1:22

Inte kunde jag veta att jag tre år senare skulle ha en blogg tillsammans med personen som satte betyg på ”den jävla foldern”!

Jag kan se hur folk har försvunnit ut ur mitt liv och när de kommit in. Och när relationer fördjupats så pass att vi inte längre behöver treva runt fikor och pluggträffar med publika logginlägg.

Idag använder jag mest Twitter för vardagsdokumentation. Och jag lägger inte längre upp semesterbilder eller festbilder – bara roliga kort som jag tagit med mobilkameran.

Men så här slutar mitt första år på Facebook:

Paulina Nyman ska på lägenhetsvisning och sen hålla tummarna i en vecka.
februari 16, 2008 kl. 0:40

Paulina Nyman har varit på lägenhetsvisning och ska nu hålla tummarna i en vecka.
februari 16, 2008 kl. 13:05

Paulina Nyman håller tummar till höger och vänster.
februari 17, 2008 kl. 11:25

Vissa saker har alltså inte förändrats.

I sociala medier tänker vi tillsammans

Att skriva är att tänka. Precis som när vi plötsligt drabbas av nya insikter och fördjupad förståelse under ett samtal, bidrar skrivandet till att klargöra våra tankar. Det är inte alltid jag vet var jag ska landa, men bara genom att ta tag i en tråd och låta den leda mig vidare till nästa så vips, har jag stickat en hel tankesjal att värma mig med.

Under det goda samtalet är deltagarna öppna för vart orden ska leda dem. Man lyssnar, återkopplar, får aha-upplevelser, vidarebefordrar dem, får ny återkoppling som föder nya tankar, och så vidare. Goda samtal föder nya tankar som leder framåt.

Samtal utan dagordning kan vara lika framåtsträvande som uppstyrda möten. På Språkrådet, där jag arbetade tidigare, träffas alla som vill i köket för uppsträckning två gånger om dagen. Vi var väl en tio–femton personer som stod runt köksbordet och plockade äpplen och stretchade muskler enligt ett givet schema. Ett bra tillfälle för småprat. Korta, fragmentariska samtal, ofta i kombination med någon halvavancerad yogaställning. Man fick koll på vilka som var på plats, och man fick tillfälle att byta några ord med dem som satt längst bort i korridoren.

Jag tänker mig att de här uppsträckningarna fyller samma funktion som den gamla tidens rökruta. En sådan där paus som arbetsgivaren kan bli irriterad på. De anställda tar värdefull arbetstid för att småprata om ditt och datt som inte alltid har med jobbet att göra. Men ibland kan det lilla småpratet ersätta ett helt möte med talarlista och streck i debatten. Det är som på fester. Det är i köket det händer.

Nu jobbar inte jag på Språkrådet längre. Jag har återgått till min tillvaro som egenföretagare. Många dagar tillbringar jag helt ensam på mitt lilla kontor. Jag flyttar runt mellan skrivbordet, manchesterfåtöljen och datorn. Ni kanske tycker att det verkar dötrist och tråkigt? Och visst, det händer att det känns ensamt. Men oftast är det … alldeles underbart!

Det är nu skriften kommer in. Jag fikar nämligen med mina kompisar i datorn. Jag skriver nästan lika snabbt som jag tänker. Ibland snäppet snabbare. När jag behöver en paus i arbetet beger jag mig helt enkelt till fikarummet och kollar in vad som är på gång. Jag fikar mest på sociala medier som Facebook och Twitter. På Facebook har jag en hel del vänner som jag inte skulle känna igen i verkligheten, men många av mina riktiga vänner hänger också där. På Twitter följer jag både kompisar, tyckare, bönder och kändisar. Jag gillar kombinationen!

Jag kan inte vara för privat, eftersom jag inte har koll på vem som läser, men jag väljer ändå att vara hyfsat personlig. Man vet aldrig vem man får respons från. Det kan lika gärna vara de riktiga vännerna som någon i periferin. Ungefär som i ett fikarum på en större arbetsplats. Några känner man väl, andra är nya bekantskaper. Några vill man hänga med efter jobbet, andra får gärna hålla sig på sina rum.

Ibland slår det gnistor i fikarummet. Som under valet, när vi var många som öppet stod för våra åsikter. Vissa vänner hade svårt att acceptera att jag, som är miljöpartist, kunde ha både folkpartister och moderater som vänner. Inte bara på Facebook, utan faktiskt som riktiga vänner. Intolerans och isolering har jag svårt för, oavsett om det gäller invandrare, folkpartister eller feminister. Jag gillar olika.

Andra gånger är fikarummet min snabbaste källa till kunskap. Jag vet inte i vilket kontorslandskap jag skulle kunna få så mycket snabb hjälp, utan att känna att jag tränger mig på, som jag får av mina Facebookvänner. De är helt fria att svara eller låta bli, när jag ber om hjälp med en klurig språkfråga. Men det tar sällan mer än några minuter innan diskussionen är i full gång. Vänner som aldrig träffats i verkliga livet debatterar detaljer ur min text, och hjälper mig med viktiga argument för det ena eller andra sättet att uttrycka sig. Inte sällan hänvisar jag till mina Facebookvänner i diskussioner med uppdragsgivare.

Jag är lyckligt lottad. Bland mina vänner finns många av Sveriges smartaste språkvårdare, tillsammans med yrkeskunnigt folk från andra kategorier. Och samtalet är interaktivt, direkt och fullständigt mottagaranpassat. Var skulle jag annars hitta det på så kort varsel?

Den här texten blev en hyllning till sociala medier. Det var definitivt inte meningen. Efter att ha sett filmen om Facebook kände jag mig redo att avsluta mitt konto. För hur dumma är vi som på eget bevåg gör livet så enkelt för storebror, storföretag, småtjuvar och stalkerare? Men det är en annan, lite stickigare tankesjal, som just de här tanketrådarna inte ledde mig till.

Jag låter istället den här texten landa där den började. Att skriva tillsammans kan vara lika socialt som att föra ett samtal vid kafébordet eller i soffan. Samtalet och texten, även om den består av ett begränsat antal tecken, kan leda tanken framåt. Elisabeth Höglund skrev i Aftonbladet den 11 januari att hon tror att sociala medierna kommer att deformera oss som människor. ”Borta är snart det förtroliga samtalet mellan fyra ögon, det som kan fördjupa våra sinnen men som naturligtvis också kan skapa konflikter för oss.” Jag tror att hon har fel.

Sociala medier är ett komplement till det goda samtalet, inte ett alternativ. (Och som om det inte skapas konflikter på nätet?) Om något står i vägen för det intima samtalet är det snarare teven mitt i vardagsrummet.

När vi interagerar med andra människor, eller med oss själva genom reflektion, har vi alltid möjligheten att bli lite mer genomtänkta. Det är inte tekniken det är fel på. Det är vi som måste hitta ett förhållningssätt.