Han hon hen den det

Jan 22 2012 Publicerat av i Okategoriserade

Biologiskt kön, själsligt kön, juridiskt kön. Rosa som en mycket farlig färg. Parningsdrift som grund för pronomenindelning. Någon gav ut en bok om ett barn som vill ha hund och fick ett koppel av arga, upprörda, smått galna människor efter sig. En annan person kommenterade det väl.

Jag har tänkt mycket på det här. Inte minst sedan jag bad barnmorskan leta efter en snopp eller snippa på ultraljudet. Vem är det egentligen jag hoppas få stoppa i den vinröda plysch-Emmaljungan från 1984? (Nej, vi har inte köpt en blå också.)

Han? Hon? Hen?

Inte för att jag fick någon större insikt om det när det syntes en liten snopp på den svartvita bilden vi fick med oss hem. Det var mest andra som tyckte det var viktigt, och de började yra om att det är förstås därför som han sparkar så mycket och som han kommer gilla hockey men inte trivas i den vinröda plyschvagnen. Några köpte kläder i färger som inte var rosa.

Ja, ja. Jag ska snacka med dem, jag lovar.

Vem han än är hoppas jag att jag kan lära honom lyssna till sin egen inre röst. Den är visserligen mer tystlåten än samhällets skrik och gorm, men om man är uppmärksam brukar man ändå höra den tydligt. (Och då säger du kanske att man absolut inte kan det, och då hävdar jag att gör det så ofta jag kan och att det har haft stor betydelse för hur mitt liv ser ut. Och jag vet andra som gör som jag, för att de vill eller måste. Och sedan kommer vi inte längre i diskussionen, tror jag.)

På något sätt är det väl det enda man kan göra. Inte kapitulera fullständigt inför att det alltid är alla andra som bestämmer över ens vilja, oavsett om man vill det eller inte. Ju mer man lyssnar efter den egna rösten, desto bättre hörs den. Det är svårt och jobbigt och tråkigt, herregud, jag vet. Men kanske helt nödvändigt om man vill rasera gamla strukturer. Du kan inte göra så mycket åt hur alla andra väljer att leva sina liv, men du kan försöka att göra något med ditt eget liv och din vilja och dina föreställningar. Som i sin tur påverkar andra.

Jag hoppas att han kommer att orka agera efter vad hans egna inre röst säger åt honom. Och att jag ska lyssna noga.

Jag önskar mig en Lego polisstation i julklapp. Samt en rosa kjol med glitter. Och kanske en spidermandräkt. Och en gullig mjukissäl.

Jag vill bowla på friluftsdagen. Inte åka skidor.

En rakhyvel, varför då?

Jag vill läsa elprogrammet på gymnasiet. Eller musik-sam. Eller jobba på äldreboendet ett tag.

Mamma, hen och jag är kära.

 

En kommentar

Ett liv för kropp, själ och ande

Jan 03 2012 Publicerat av i Okategoriserade

Aldrig flyger planerna för ett hälsosammare liv högre än några dagar in på ett nytt år.

Är det patetiskt, bara för att det är normalt? Eller beror det på att jag, som många andra, har fått några dagars frist. Semester. När hinner vi annars ta ett kliv tillbaka och reflektera över vad livet, som ju huvudsakligen består av vardagar, ska innehålla? Människan består av kropp, själ och ande. Alltför sällan lämnar vardagen plats för dessa tre.

De fixar det nog med jobb, jobb och jobb.

De fixar det nog med jobb, jobb och jobb.

Vad min kranka kropp kräver

Att njuta god mat är viktigare för mig än att ha en kropp som är anpassad till det rådande kroppsliga idealet. Jag skulle behöva späka mig för att få tillbaka slankheten som var naturlig innan jag fick barn. Det är varken aktuellt eller önskvärt.

En väljäst, men smidig deg.

En väljäst, men smidig deg.

Mitt mål är istället styrka och smidighet, men även där har jag tydligen en del att jobba på. Lyckan av att känna att kroppen orkar och trivs med sig själv. Efter en slapp höst kan jag konstatera att kroppens lycka inte kommer av sig själv. Surprise, surprise, den nöjer sig inte med en rask promenad mellan möten. Muskler behöver tid att arbeta. Vardagstricket blir att inte låta styrkan och smidigheten växa fast vid hälsosurfandet och de högtflygande planerna som smids i den bekväma kontorsstolen. Föresatserna är goda.

Mitt jobb får själen att glädjas

Jag har den stora lyckan att ha ett arbete som ofta fyller min själ med glädje. Att skriva, att göra texter begripliga och läsvärda, att få människor att utveckla sitt skrivande och växa, det gör mig glad. Kärnan i mitt arbete är samspelet mellan människor. När jag bidrar till att bryta de murar som en text kan bygga upp, för att istället få orden att bygga förståelse och engagemang, då gör jag världen till en bättre plats. Stora ord, men det är den grundvärdering som ligger bakom mitt yrkesval. I det ständiga utvecklingssamtalet som jag för med mig själv kan jag även konstatera att det finns potential till utveckling. Själen lär få sitt även framöver.

Anden längtar efter stillhet

När jag var i tjugoårsåldern var jag frälst och frikyrklig. Ett par intensiva år, fyllda av ande. På många sätt var det faktiskt underbart, men kanske ändå för intensivt för ett vardagsliv. Lite för mycket ande i förhållande till det som är jag. Till slut fick jag inte ihop min kyrkas värderingar med mina egna, och jag gled långsamt ut i periferin. Hejdå Jesus!

Nu fyller den egna reflektionen den andliga platsen i mitt liv. Tid att andas, yoga, föra djupa samtal. Men när var jag egentligen på yoga sist, och när tog jag mig tid att sitta stilla i tjugo minuter och bara andas? Och hur många djupa, livgivande samtal med kloka vänner har det egentligen blivit under det senaste halvåret?

Inte vardagsmat

Inte vardagsmat

Ett solkigt mönster träder fram när jag har ett par månader att blicka tillbaka på. En period av andefattighet. Jag går en kurs i dynamisk pedagogik som håller mig uppe, det är bra. Men det är inte nog. Min ande längtar efter mer djup, mer stillhet. Det är en föresats.

Nyårsföresatser att inte skämmas för

Är du också en av alla hälsosurfare som drömmer om ett liv som uppfyller nyårslöftena? Skäms inte för det! Men nöj dig inte med ett dyrt gymkort och eventuella späkningsplaner inför beach 2012. Reflektera istället över hela livets behov. Kropp, själ och ande. Vad kan du förändra för att få ett gott nytt år?

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan

och förstånd att inse skillnaden.

2 kommentarer

Livslustspauser

Maj 23 2011 Publicerat av i Okategoriserade

Det har varit en maxad vår. Skrivkurser, språkgranskning, offerter, redaktörsjobb, planering, mer skrivkurser, föreläsningar, schemaläggning. Hade det inte varit för påsklovet i slutet av april hade det inte varit roligt. Men nu är det det. Roligt.

Fredagen innan påsklovet är en dag för påfyllnad. En hel dag med kursen Dynamisk pedagogik som jag går det här året, parallellt med jobbet. Temat för dagen är livslust.

”Tänk på en situation den senaste veckan då ni har känt livslust”, säger läraren.

Jag tänker. Jag är så trött. Jag har sovit för lite och jobbat för mycket. Bara i ett par veckor, men det går fort utför nuförtiden. Jag orkar inte komma på något. Kanske ska jag säga något om den utbildning jag hållit dagen innan, och som avslutades med en muntlig utvärdering? Kursdeltagarna sa så fina saker att min glädje nästan kunde förväxlas med livslust. Bekräftelse. Glädje. Men livslust? Nej.

Jag får konstatera att en hel vecka passerat utan att jag känt livslust vid ett enda tillfälle. Glädje och bekräftelse är alltid trevligt. Men inte får det hjärtat att sjunga i bröstet.

En vecka senare sitter jag i Himlabacken i Järvsö och kokar pasta på Trangiaköket. Under sittliften skiner tussilago på marken, fåglarna kvittrar varandra mellan talltopparna och snön droppar från slalomskidorna som står uppställda i solen. Livslusten flödar.

Dagen därpå hamnar vi mitt i en lamning när vi ska hämta mjölk hos bonden. Tre små svarta lamm föds och tar sina första stapplande steg framför mina ögon. På eftermiddagen improviserar vi fram ett sjuårskalas, komplett med tårtor, kurragömma och kaffetår på furstukvisten. En dag fullmatad med helt andra saker än de jag brukar ägna mig åt. Det är lustfyllt.

När familjen åker hem från påsklovet stannar jag kvar. Jag har datorn med mig och får två intensiva arbetsdagar kombinerade med slask och ved och vatten. Men inte känner jag mig som kungens lilla piga när jag kånkar den tunga vedkorgen från vedboden. Att ha det såhär varje dag vore en annan sak. Men att bära tunga dunkar med brunnsvatten är så fjärran från min vardag att det tjänar utmärkt som paus.

Påskpausen lyser upp resten av våren, trots att det sen fortsätter att hopa sig på jobbet. Det är ju så roligt, mitt jobb. Särskild när man har återuppstått.

Idag sitter jag på den lilla bänken under flädern utanför kontoret och dricker mitt kaffe. Min ihoplimmade Budda har fått flytta ut i busken bredvid smultronkrukan igen, precis i blickfånget. Jag väljer på måfå ut en bok i bokhyllan för att läsa några rader. Fastnar på ”Ur balans” av Alexander Perski, en bok jag köpte för ett år sedan. Då var den boken så högaktuell i mitt liv att jag absolut inte orkade läsa den. ”Störd sömn, koncentrationsproblem, trötthet och olustkänslor är tidiga tecken på allvarlig stress”, står det på framsidan. Jorå. Det känns igen.

Buddha och smultronen

Jag bläddrar lite. Kanske orkar jag läsa den här boken nu? Och där, mitt emellan kapitlen ”När balansen rubbas” och ”Att återfå balansen” finns ett litet avsnitt som heter ”Pausläsning – om stigen på Capri”. Fem sidor långt. Perfekt.

Det är en fin liten text, som inspirerar mig att tänka och skriva kring pauser i mitt eget liv.

Jag tänker att min livslust är lite blyg. Den vågar inte visa sig när jag hela tiden är upptagen med annat. Men också att det är okej att jag strävar framåt och kämpar hårt och ger järnet, om jag bara kommer ihåg att jag behöver ta paus också, fast jag har roligt på jobbet. Andningspauser då jag känner fötterna, njutningsfulla kaffepauser, svettiga träningspauser, solpauser med ansiktet mot himlen, läspauser, sömnpauser, påskpauser, pingstpauser, sommarlovspauser.

Livslustspauser.

10 kommentarer

Bara för att man har en mun…

Apr 01 2011 Publicerat av i Okategoriserade

Fas 1

Man startar en blogg. Man har lust att skriva. Vi skrev, ni läste, alla var glada.

Fas 2

Man har en blogg. Man har lust att tänka. Man har jobb och ett liv att sköta. Vi tänker, ni har rimligen också annat att göra, alla är glada.

Bara för att man har en mun måste man inte snacka oavbrutet, eller hur?

Fas 3

Man har en blogg. Man har lust att skriva. Vi skriver, ni läser, alla är glada.

Vi hörs när fas 3 inträder.

Ingen har kommenterat än

Att twittra med ryggmärgen

Feb 23 2011 Publicerat av i Okategoriserade

Jag fick ungefär 20 nya följare på Twitter under Vinterminglet. Det är säkert långt mindre än genomsnittet – snittwittraren på SSMX har 618 följare, enligt Hampus Brynolf, mannen bakom Twittercensus. De flesta av mina nya följare tillkom under den timme som Johan Staël von Holstein talade, och jag satt med svettningar i lobbyn och vansinnestwittrade.

Jag fick ganska många kommentarer, retweetar och tillrop, både under den här timmen och efteråt. Minst en kompis var förvånad: “Du brukar ju inte twittra på det sättet.” Nej, jag brukar försöka att inte twittra i affekt. Mitt Twitterkonto är kopplat till min företagssajt och även om jag twittrar som privatperson så vill jag inte vara direkt oprofessionell. Jag antar att jag var det under den här timmen på Vinterminglet. Jag kommer aldrig att få uppdrag från Johan Staël von Holstein.

Vad höll jag egentligen på med? Jo, precis det som Emilia skriver om. Lappskrivandet på en större skala. Det har nog alltid varit min grej, något som legat latent hos mig från dag ett och ända fram till februari 2009, då jag reggade mig på den för mig då rätt poänglösa mikrobloggen Twitter. Jag är en textmänniska som behöver skriva för att kunna tänka, men som inte har skrivit dagbok privat sedan 10-årsåldern. Jag har aldrig sett någon poäng i text som inte ska läsas av andra. Samtidigt är det korta formatet min melodi – dels är jag otålig av naturen, dels har sju år av tv-textning tvingat mig att tänka i rader på 37 tecken eller mindre. Twitters 140 tecken är generöst på gränsen till överdådigt.

Möjligheten att i få uttrycka mina känslor över det jag ser och hör, och i realtid få respons av andra, gör Twitter helt oemotståndligt för mig. Det är en säkerhetsventil: jag hade hjärtklappning och skakade lätt i hela kroppen när jag lämnade mitt bord på SSMX under Johan Staël von Holsteins anförande. Det är en kontaktannons: Jag kände mig genast mycket vänligt sinnad mot de medtwittrare som retweetade eller svarade på mina inlägg. Det är en programförklaring: Självklart är jag medveten om att jag stöter bort en del möjliga kontakter, kanske till och med möjliga uppdragsgivare. Det är en utmaning: Jag hade kunnat skriva “Johan Staël von Holstein är en idiot!!!11″ och då hade jag fått exakt 0 retweetar och en mördande tystnad som enda reaktion.

En annan gång ska jag skriva om den intressanta frestelsen i att sitta vid sitt ensamma skrivbord och slita sitt hår över en otydlig uppdragsgivare, med megafonen Twitter bara en flik bort. Men den här gången skrev jag om min oproffsighet på SSMX. De roligaste 45 minuter som jag haft i mitt eget sällskap på mången god vecka. Att twittra rätt är stort. Att twittra fritt är större.

5 kommentarer

Att tänka är att tänka

Feb 23 2011 Publicerat av i Okategoriserade

– …  en blogg med två kompisar. Vi börjar med varsitt inlägg som heter ”Att skriva är att tänka”.

– Okej. Men att skriva är ju inte att tänka. Att tänka är att tänka.

–  Jo, fast alltså att skriva kan ju också vara att tänka. Själva formulerandet av tanken, skrivandet, hjälper tanken framåt. Det är så vi menar.

Och min kompis förstår vad jag menar. Han säger att han ska läsa bloggen, att det låter intressant. Men hans ord blir ändå kvar i mig. Att skriva är inte att tänka. Att tänka är att tänka.

Precis som 80 procent av min vänkrets har jag skaffat mig den svindyra folktelefonen. Den är arbete, leksak och kommunikation i ett. Och precis som 80 procent av min vänkrets träffar jag den mer än vad jag träffar mina barn.

Med min min nya telefon behöver jag aldrig känna mig ensam. Jag har ständig tillgång till nyheter, läsning och kommunikation. Inte ens den kortaste paus försummas. Tunnelbanan – ett givet tillfälle för att ta en snabbfika med kompisarna på Facebook och Twitter. Promenad mellan möten – passar på att ringa några samtal. Äter lunch för mig själv – läser en blogg. Ja, inte ens toalettbesök innebär nödvändigtvis någon paus längre. Toatwitter är inte så ovanligt som du kanske hoppats. Snart på en nyordslista nära dig.

Det är smidigt att det har blivit så lätt att hålla kontakten. Det är roligt att klura på hur en vardaglig företeelse kan bli lite roligare i en statusrad.

Men. (För det finns såklart ett men.) Jag har helt självvalt krympt min tid att tänka fritt. Jag pressar in mina tankar på 140 tecken och scannar verkligheten efter roliga uppdateringar. Jag anstränger mig helt enkelt hårt för att tänka rätt. “Tänka rätt är stort men tänka fritt är större”, står det i Uppsala. Den som vill förhålla sig till samtiden bör kanske lägga till något om att tänka snabbt. Men frågan är om det ska vara först eller sist i ordspråket.

I lördags var jag på Vinterminglet, #ssmx, som det kallas på Twitter. En konferens om sociala medier för folk i framkanten på de sociala medierna. Informationen om konferensen har huvudsakligen spridits på Twitter, och alla närvarande hade självklart ett Twitterkonto, som de flitigt utnyttjade under dagen. Så även jag.

Det är en intressant upplevelse att lyssna på en föreläsning tillsammans med tvåhundra andra, samtidigt som man håller ett halvt öga på telefonen eller datorn för att se vad de tycker om det som sägs. Föreläsarna får direktrespons i form av hejarop eller burop i Twitterflödet. Frågor sprids som nysningar bland åhörarna, smarta kommentarer plockas upp och mångfaldigas som retweets.

Att kommentera i realtid är förstås inte något nytt. Jag skickade lappar till bänkgrannarna med kommentarer om min mellanstadielärare redan på 80-talet. Skillnaden nu är att alla, ALLA, ser vad man skriver. Upplevelsen av upplevelsen kollektiviseras. Helt plötsligt tycker väldigt många samma sak, utan att någon har haft en rimlig chans att verkligen ta in det som sägs. Det blir upplevelsen som recenseras, inte innehållet.

Direkt efter lunchen på Vinterminglet var det två riktigt bra föreläsare, @sofiasvanteson och @Agaton. De hade utan tvekan bra saker att säga, men ärligt talat kommer jag mest ihåg dem som personer. Om jag inte varit så upphetsad av möjligheten att bedöma dem offentligt i realtid hade jag kanske gett mig själv chansen att lyssna, tänka och komma ihåg mer än enstaka oneliners.

Detta att man delar något med andra i realtid kräver förstås inte alls längre att man delar samma fysiska rum, det hör ju snarare till ovanligheterna.  Twittertaggen #mel2011 rör sig lika snabbt som vilken demokratidemonstration som helst på lördagskvällarna.

Ibland tar jag med mig telefonen i sängen. Det är ett varningstecken. Säger jag hellre god natt till mina nätkompisar än till snickaren? Vill jag hellre veta hur de andras kvällar har varit, än att avsluta med dagens lässtund? Boken kopplar av mig från världen och leder mig mjukt in i sömnen, medan kommunikationen kopplar ett fast grepp om min hjärnaktivitet och håller igång tankarna.

Att skriva kan vara att tänka, och att skriva tillsammans kan ge oss möjligheten att bli lite mer genomtänkta. Så skrev jag i mitt förra inlägg, och det står jag fast vid. Men att skriva snabbt och tillsammans behöver inte alltid leda tanken framåt. Det kan också göra att tanken stannar vid den enkla upplevelsen, den som inte kräver eftertanke. Första intrycket riskerar att bli enda intrycket.

Sådana här nedslag avslutas ofta med käcka utrop av typen ”Men nu har jag sett bjälken i mitt eget öga, och kommer hädanefter att alltid välja den rätta vägen”. Eller så siar man om framtiden och säger något klokt om vad detta kommer att innebära för mänskligheten.

Jag kan inte avsluta varken på det ena eller andra sättet. Jag borde antagligen koppla av mer. Men å andra sidan så är det ju både lockande och kul att ha den här löpande kontakten med andra. Och utvecklingen, ja, den går väl redan åt två håll, minst. Några i ankdammen är vråluppkopplade och skaffar twitterkonton åt sina ofödda barn, medan andra, i andra ankdammar, varken förstår vad sociala medier innebär eller vad som eventuellt skulle vara vitsen.

Jag behöver tänka på saken. Det gör jag både genom att skriva, prata och diskutera. Men kanske främst bara genom att tänka. Att tänka är att tänka. Tankar tar tid.

7 kommentarer

Att skriva är att tänka

Feb 18 2011 Publicerat av i Okategoriserade

I sociala medier tänker vi tillsammans

Att skriva är att tänka. Precis som när vi plötsligt drabbas av nya insikter och fördjupad förståelse under ett samtal, bidrar skrivandet till att klargöra våra tankar. Det är inte alltid jag vet var jag ska landa, men bara genom att ta tag i en tråd och låta den leda mig vidare till nästa så vips, har jag stickat en hel tankesjal att värma mig med.

Under det goda samtalet är deltagarna öppna för vart orden ska leda dem. Man lyssnar, återkopplar, får aha-upplevelser, vidarebefordrar dem, får ny återkoppling som föder nya tankar, och så vidare. Goda samtal föder nya tankar som leder framåt.

Samtal utan dagordning kan vara lika framåtsträvande som uppstyrda möten. På Språkrådet, där jag arbetade tidigare, träffas alla som vill i köket för uppsträckning två gånger om dagen. Vi var väl en tio–femton personer som stod runt köksbordet och plockade äpplen och stretchade muskler enligt ett givet schema. Ett bra tillfälle för småprat. Korta, fragmentariska samtal, ofta i kombination med någon halvavancerad yogaställning. Man fick koll på vilka som var på plats, och man fick tillfälle att byta några ord med dem som satt längst bort i korridoren.

Jag tänker mig att de här uppsträckningarna fyller samma funktion som den gamla tidens rökruta. En sådan där paus som arbetsgivaren kan bli irriterad på. De anställda tar värdefull arbetstid för att småprata om ditt och datt som inte alltid har med jobbet att göra. Men ibland kan det lilla småpratet ersätta ett helt möte med talarlista och streck i debatten. Det är som på fester. Det är i köket det händer.

Nu jobbar inte jag på Språkrådet längre. Jag har återgått till min tillvaro som egenföretagare. Många dagar tillbringar jag helt ensam på mitt lilla kontor. Jag flyttar runt mellan skrivbordet, manchesterfåtöljen och datorn. Ni kanske tycker att det verkar dötrist och tråkigt? Och visst, det händer att det känns ensamt. Men oftast är det … alldeles underbart!

Det är nu skriften kommer in. Jag fikar nämligen med mina kompisar i datorn. Jag skriver nästan lika snabbt som jag tänker. Ibland snäppet snabbare. När jag behöver en paus i arbetet beger jag mig helt enkelt till fikarummet och kollar in vad som är på gång. Jag fikar mest på sociala medier som Facebook och Twitter. På Facebook har jag en hel del vänner som jag inte skulle känna igen i verkligheten, men många av mina riktiga vänner hänger också där. På Twitter följer jag både kompisar, tyckare, bönder och kändisar. Jag gillar kombinationen!

Jag kan inte vara för privat, eftersom jag inte har koll på vem som läser, men jag väljer ändå att vara hyfsat personlig. Man vet aldrig vem man får respons från. Det kan lika gärna vara de riktiga vännerna som någon i periferin. Ungefär som i ett fikarum på en större arbetsplats. Några känner man väl, andra är nya bekantskaper. Några vill man hänga med efter jobbet, andra får gärna hålla sig på sina rum.

Ibland slår det gnistor i fikarummet. Som under valet, när vi var många som öppet stod för våra åsikter. Vissa vänner hade svårt att acceptera att jag, som är miljöpartist, kunde ha både folkpartister och moderater som vänner. Inte bara på Facebook, utan faktiskt som riktiga vänner. Intolerans och isolering har jag svårt för, oavsett om det gäller invandrare, folkpartister eller feminister. Jag gillar olika.

Andra gånger är fikarummet min snabbaste källa till kunskap. Jag vet inte i vilket kontorslandskap jag skulle kunna få så mycket snabb hjälp, utan att känna att jag tränger mig på, som jag får av mina Facebookvänner. De är helt fria att svara eller låta bli, när jag ber om hjälp med en klurig språkfråga. Men det tar sällan mer än några minuter innan diskussionen är i full gång. Vänner som aldrig träffats i verkliga livet debatterar detaljer ur min text, och hjälper mig med viktiga argument för det ena eller andra sättet att uttrycka sig. Inte sällan hänvisar jag till mina Facebookvänner i diskussioner med uppdragsgivare.

Jag är lyckligt lottad. Bland mina vänner finns många av Sveriges smartaste språkvårdare, tillsammans med yrkeskunnigt folk från andra kategorier. Och samtalet är interaktivt, direkt och fullständigt mottagaranpassat. Var skulle jag annars hitta det på så kort varsel?

Den här texten blev en hyllning till sociala medier. Det var definitivt inte meningen. Efter att ha sett filmen om Facebook kände jag mig redo att avsluta mitt konto. För hur dumma är vi som på eget bevåg gör livet så enkelt för storebror, storföretag, småtjuvar och stalkerare? Men det är en annan, lite stickigare tankesjal, som just de här tanketrådarna inte ledde mig till.

Jag låter istället den här texten landa där den började. Att skriva tillsammans kan vara lika socialt som att föra ett samtal vid kafébordet eller i soffan. Samtalet och texten, även om den består av ett begränsat antal tecken, kan leda tanken framåt. Elisabeth Höglund skrev i Aftonbladet den 11 januari att hon tror att sociala medierna kommer att deformera oss som människor. ”Borta är snart det förtroliga samtalet mellan fyra ögon, det som kan fördjupa våra sinnen men som naturligtvis också kan skapa konflikter för oss.” Jag tror att hon har fel.

Sociala medier är ett komplement till det goda samtalet, inte ett alternativ. (Och som om det inte skapas konflikter på nätet?) Om något står i vägen för det intima samtalet är det snarare teven mitt i vardagsrummet.

När vi interagerar med andra människor, eller med oss själva genom reflektion, har vi alltid möjligheten att bli lite mer genomtänkta. Det är inte tekniken det är fel på. Det är vi som måste hitta ett förhållningssätt.

5 kommentarer

Att skriva är att tänka

Feb 18 2011 Publicerat av i Okategoriserade

Att starta en ny blogg är som att öppna en ny anteckningsbok. Den här bloggen är en dyr anteckningsbok från Bookbinders, en med vita blad utan linjer, klädd i skimrande, grönblå väv. Man känner pressen att fylla sidorna med intressant och intelligent innehåll, eftersom vanliga listor, telefonnummer och ilskna “kom ihåg mjölk!” tycks ovärdiga. Man tänker också att man nu äntligen ska skärpa till sina kråkfötter till handstil så att de uppnår perfekt balans av läsbarhet och personlig charm.

Mina dagböcker brukade vara från Bookbinders eller andra sådana finställen. Jag hittade en när vi flyttade senast. Den var från 2001 ungefär, men när jag öppnade den för att läsa om vad jag haft för mig under de sista dagarna av gymnasietiden fick jag tji. Där stod ingenting om vad jag gjort eller vilka jag träffat. Istället: förhoppningar om en ljusnande framtid, ganska mycket om kärlek och väldigt många tankar om skrivande. Faktiskt. Språkkonsulten i mig jublar åt det senare.

Så här stod det på en sida:

När jag tänker blir det så här

[krokig linje med en och annan loop]

När jag pratar blir det så här

[linje med tretton loopar och många hack]

Men när jag skriver, då får jag ordning på allt, då verkar mitt liv följa en rak linje, då förstår jag vad jag gör och varför. Jag blir smartare när jag skriver.

Så känner jag fortfarande, och den här bloggen känns som världens bästa anteckningsbok. Den för inte med sig någon direkt press eftersom Emilia och Anna definitivt kommer att fylla den med smart innehåll. Den kommer vara fullt läsbar, tack Georgia. Den lämnar det roligaste till mig: att skriva, tänka och förhoppningsvis bli smartare.

2 kommentarer